Roskilde kallar!

Nu är det dags igen att åter tälta i Roskilde. Det blir elfte gången för min del så jag kan med stolthet säga att jag totalt har bott nästan två månader på ett fält i Danmark.

Som vanligt campas det med Born to Moose och Hotel Bastardos i ett gemensamt läger fyllt med sympatiska människor.

Det är något speciellt med det hela. Oavsett om det musikaliska programmet är bra eller inte. I år är det lite tunt, men Radiohead, Bob Hund, Goldfrapp och några till gör det klart värt besöket. Fast trevligast är besökarna och den goda stämningen.

Slutet

Förra onsdagen var jag säker på att jorden skulle gå under. Åtminstone att VEGA i Köpenhamn bara skulle bli en grushög efter Ministry's stopp på sin avskedsturné.

Hela spelningen var som en attack mot alla sinnen. Publiken värmdes upp av videon till Revolting Cock's "I'm not gay". Då var där inga musiker på scen fast publiken hoppade och klappade takt.

När Al Jourgensen och bandet sedan äntrade lokalen var energin på topp. Jag slogs av den intensiva stämningen då musikerna och publiken var åtskiljda av tre stängsel. Frågan är bara vem som var djur i bur, bandet eller publiken?

Holy diver

I normala fall brukar jag vara rädd att se artister som hade sin storhetstid på 70- och 80-talen. Fast Ronnie James Dio har en speciell plats i rockhistorien så ett besök på KB en måndagskväll i vecka 23 var tvunget.

Tänk er att se en nästan 60-årig rockfarbror på klubb och det var bra, riktigt bra. Rösten höll, bandet var stentajt. Plus att de såg ut att ha kul.

Under två timmar levererades inte bara hits som Holy Diver och The last in line utan även en och annan låt från tiden med Deep Purple och Rainbow! Coolt!

Rock som den skall vara

Onsdagen den 9:e april rullade Danko Jones in på KB igen. Med sig i sällskapet hade han det mindre underhållande bandet Die Mannquin och en hel inspelningsbuss från P3 Live.

Första gången jag såg Danko Jones var jag helt stum. Det tog ett långt tag att smälta alla intrycken av texter, poser och energi. Få band alstrar en sådan energi som dessa Kanadensare.

Mannen talar verkligen sanning. Med glimten i ögat levererar han klyschor och poser som ingen annan och kommer undan med det. För under ytan finns det ett allvar som kräver lyssnarens uppmärksamhet.

Hej!

Jag har inte riktigt orkat skriva på ett tag, men intrycken från musiken har inte varit färre.

I och med detta så kommer här ett gäng texter samtidigt som representerar April till Juni.

Må gott!

Inget är som en ölkyl på scen

I tisdags på KB stod det ett kylskåp med öl på scenen. Fast å andra sidan, kommer man från Appalacherna så är det OK. Åtminstone om bandet heter Hayseed Dixie.

Med teman som dryckenskap, otrohet, dödande och Helvetet kan mycket gå fel. Inte minst om man spelar Bluegrass. Bas och gitarr är inte det enklaste alla gånger. Lägger man sedan till banjo och mandolin höjs ribban ytterligare.

För att göra det extra knepigt så spelar Hayseed Dixie i "180". Fast bakomhillbilly-fasaden döljer sig både spelskicklighet och eftertanke. Det var en riktigt bra musikupplevelse!

Inte utan min gröna laserstråle

Jarre! Jarre! Jarre! Vilken känsla att återigen få se sin idol live.

Jean Michel Jarre var verkligen den musiker som fick upp mina ögon för elektronisk musik. De stora teknikpackade produktionerna med videos, laserharpa och fyrverkerier fick dock stryka på foten denna gång.

Den senaste turnén bygger på att Oxygen spelas i sin helhet live utan förinspelat material. Till den bragden krävdes tre musiker till och ett helt batteri med nostalgisynthar.

För att göra kvällen perfekt började jag och min mor med mat på Café Hoeg’s på Vesterbro. Därefter följde en oförglömlig konsert på Falconersalen.

Jag har fått nog av betongrock

Så har jag varit och sett Kent igen. Denna gång var det på Baltiska Hallen i Malmö. I mina ögon är det en av de sämsta konsertlokaler jag vet.

Musik blir aldrig bra i betongidrottshallar. Jag var med om en liknande upplevelse i december när Marilyn Manson och Turbonegro spelade i Valbyhallen i Köpenhamn. Ljudet kommer inte ut i sådana miljöer. Istället blir det grötigt och dovt.

Nej, det hade varit önskvärt med politiker och entreprenörer som kunde utveckla nya spelställen som funkar. I det här fallet förstördes en bra produktion av obefintlig akustik.

Ordflöde

Tegan och Sara hade med sig ett fantastiskt förband. Northern State är tre starka kvinnor med skön attityd och ett grymt ordflöde.

Hesta Prynne och hennes kollegor Spero och Sprout är helt enkelt mina nya idoler. Oavsett om de sjunger om mikrofoner eller orättvisor så känns det ärligt.

Musiken bär drag av Beastie Boys och Le Tigre. Fast det är inte så konstigt egentligen. Adrock har producerat två spår på senaste CD:n. Lyssna på”Sucka Mofo” på My Space så förstår ni.

Den som är i Berlin den 17:e Mars kan se Northern State spela på Postbahnhof.

"Mother May I?"

Tegan & Sara gör mig lycklig

Efter en intensiv vecka med två konserter med Tegan & Sara slog bromsen till. Jag är brakförkyld, men rätt lycklig.

Redan under första låten i onsdags fick jag glädjetårar. När de sista tonerna klingade ut fick jag rysningar. Väl hemma från Köpenhamn var jag så uppe i varv att jag inte kunde somna.

Samma sak hände efter torsdagens spelning på Kulturbolaget. Jag blev lika lycklig och energifylld och riktigt, riktigt pigg. Inte underligt att man blir förkyld med så lite sömn i bagaget.

Kolla gärna in systrarnas videos med turnéspråklektioner under titeln ”Backstage Bilingual”.

Knepigt med My Space

Tegan & Sara skall spela i Köpenhamn. I väntan på spelningen ville jag skicka en hälsning.

Glatt gick jag in på MySpace, men det var inte helt enkelt. Bara medlemmar får skicka meddelanden.

– Inga problem, tänkte jag och registrerade mig.

Fast inte gick det att skicka ändå. Man måste vara vän med bandet också. Jag skickade en vänförfrågan. Fast vad var nyttan egentligen. Tegan och Sara är ju på turné.

De har inte tid med idioter som vill önska välkommen. Jag får vinka på dem på Lilla Vega stället och på Kulturbolaget.

Gå och lyssna! Fantastiskt band!

Att resa är att dö en smula

Det sägs att man dör en smula när man reser. Jag har aldrig någonsin känt mig så levande som de gånger jag varit på långresa. Jag såg precis "Backpackers" på TV och vill resa bort igen.

Serien följer tre australiensiska killar som lämnar en håla på landet. Under ett år reser de i 20 olika länder i Europa. Bland annat halkar de runt på isen på Lilla Torg.

Jag undrar hur ett soundtrack till min resa skulle se ut? Ni kanske tror på ”ambient” eller nåt riktigt meditativt? Knappast, Refused får illustrera istället.

Det digitala spökets frihet

Nu har Trent Reznor sällat sig till skaran som släpper musik direkt på nätet. Nya Nine Inch Nails CD:n "Ghosts I-IV" är instrumentalt och har 36 låtar. Nio av dem kan man ladda ned gratis. Vill man ha alla låtarna kostar det fem dollar.

Jag lägger tio dollar och får en fri nedladdning av alla spår i ett valfritt format. Dessutom ingår en dubbel-CD. Inte illa för sjuttio spänn.

Trent Reznors väg från att ett djupt missbruk till att vara ren och fri från skivbolag har varit lång. Ghosts I-IV är kvittot på nyvunnen konstnärlig frihet.

Britney och digitalkören

Aldrig trodde jag att jag någon gång skulle komponera körmusik. Fast helt plötsligt dök chansen upp. Vad blev det då av den? Kanske blev det ett fantastiskt epos om tid och rum?

Nej, det blev ett ode till Britney Spears.

Spontant borde de som känner mig konstatera att jag antagligen slagit i huvudet. Själv fann jag viss humor i att en ikon inom populärkulturen omedvetet kunde få en ny publik…

På siten http://www.absolutmachines.com/ kan du själv prova på att komponera i realtid. Dessutom får du en publik i form av förbipasserande på ett större varuhus i Stockholm.

Sista mannen på jorden?

Det har varit tyst ett tag eller rättare sagt jag har varit tyst ett tag. Däremot har omgivningen varit fylld med en massiv ljudvägg som trycker på. Den pockar på uppmärksamhet för att sedan brutalt slå till. Ministrys avskedsalbum "The Last Sucker" lämnar ingen oberörd, möjligtvis bedövad innan verkligheten kryper på en igen.

Al Jourgensen lyckas mer än väl förmedla känslan av att Världens undergång är nära. Mellan raderna, eller snarare från första stavelsen står det klart att det är George Bushs fel. En månad före USA:s nationaldag spelar Ministry på Vega. Vi får se om Världen går under då.

Yes! Hässleholm

Så himla märkligt det kan bli. Förra gången skrev jag om Nephew. Denna vecka har jag upptäckt att Micke och de andra duktiga människorna på Siesta! har bokat bandet till årets festival.

Förra året hann jag bara med en dag i Hässleholm. Då såg jag mina vänner Filtmannen och Rastakillen på långt håll. Publikhavet framför Ed Harcourt var typiskt nog i vägen så jag missade dem.

Som tur var hade jag sällskap som tålmodigt vandrade med på spelningar med t ex Consequences, Miss Li och Moonbabies. Jag hoppas att årets Siesta! skall bli minst lika trevlig som sist.

Danskband finnes

Är det inte märkligt att så lite dansk musik tar sig över sundet? Gruppen Nephew har t ex fått både grammis och P3-pris i Danmark. Ändå spelas de aldrig i Sverige.

Är det för att de sjunger på danska? Konstigt, för artister som Kent och ”Lisorna” Ekdahl och Nilsson säljer ju bra i Danmark. I julklapp fick jag en CD och DVD från Nephews konsert på Roskilde (07.07.07). Känslan i den inspelningen går definitivt bortom språkbarriären.

Det finns en mängd andra bra ”danskband”. Mew, Efterklang och Spleen United är några exempel som jag gillar. Mer ”danskband” åt folket!